Skugghuset är en byggnad med långsträckta skyddstak utan väggar med burrader för djuren och en mittgång. Huset ger som namnet säger ett skuggande skydd åt djuren. Till skillnad från andra husdjursskydd har skugghusen ingen uppvärmning, eftersom pälsdjuren med sin tjocka vinterpäls inte behöver det ens under den kalla årstiden.   

Minkar föds även upp i uppfödningshallar med flera burrader bredvid varandra. I hallarna kan farmens smittskydd och passagekontroll ordnas bättre än i skugghus och temperaturväxlingar i omgivningen är jämnare än i öppna skugghus. Det är också enklare att beakta miljöskyddssynpunkter i en sluten hall med stadig grund än i skugghus. Nackdelen för farmaren är att kostnaderna för uppförandet av en hall är betydligt högre än för ett skugghus.          
 

Pälsdjurens burar

Pälsdjuren bor i burar. Burarnas minimimått, tjockleken och kvaliteten på bottengallrets tråd samt andra specialkrav är fastställda i pälsdjursförordningen. 

Minkarna har en lya försedd med strö för året runt bruk. Räv- och finnsjubbshonorna får lyor till sina burar då valpningstiden närmar sig. Efter att valparna avvänjts tvättas lyorna och läggs i lager i väntan på nästa valpningsperiod. Om rävarna och sjubbarna hade lyor året runt, skulle de använda dem närmast som ställen där de uträttar sina naturbehov. Detta skulle medföra stora hygienproblem i djurutrymmena.   

Pälsdjurens burar har ett bottengaller genom vilket avföring och urin rinner ner till ett gödselunderlag under burraden. I början av 1900-talet födde man upp djur i burar med jordgolv. Arrangemanget övergavs dock, eftersom en gallerbotten hålls torr och ren och detta i sin tur innebär att djuren hålls friskare än vid uppfödning i bur med jordgolv.

Särskilt rävarna använder förutom lyornas tak även ligghyllorna i burarna som observationsplats. Även rätt små valpar klarar av att klättra upp på hyllorna genom att använda burens gallervägg som ”stege”.    

På många minkfarmer har man så kallade klätterburar, som gör det möjligt för djuren att röra sig mellan två delvis på varandra liggande burar.  

Ströet som används i minkarnas lyor varierar med årstid, produktionsperiod och mellan olika minkfarmer. Ströet är viktigt med tanke på djurens renhet och värmeregleringen i lyan. Dessutom har det ett värde som stimulansmaterial. Vissa minkar är ivriga att forma och bearbeta ströet, medan andra knappt alls bryr sig om att bära ut strö från boet.      

I finnsjubbarnas lyor använder man halm eller hö som strö. Ströet breds ut på burarna speciellt under höstsäsongen. Sjubbarna drar ner strån från burtaket och får därmed nödvändiga fibrer som tillägg till det vanliga fodret.      

Rävarna och finnsjubbarna har stimulansföremål i form av tuggklossar av trä eller ben i sina burar. Särskilt valpar som håller på att tappa sina mjölktänder, emellanåt också vuxna djur, gnager gärna på klossarna.